Jag känner mig ensam!
En grupp med ungdomar vid Ungdomsverkstaden RAMP/Föregångarna fick tillsammans fundera över rubriken Ett Finland där ingen behöver vara ensam. Såhär gick deras tankar:
Vad finns det för alternativ?
”Det borde finnas mera ungdomsverksamheter”
”Det är upp till var och en att skaffa sej sina egna vänner. Om man vill träffa nya vänner kan man t.ex. pröva på en ny hobby som någon klubb sysslar med”
”Borde finnas gratis aktiviteter på eftermiddagar och kvällar”
Det är så synd då idrotten blir så elitinriktad då man blir äldre. Varför finns det inte sammankomster där det skulle gå att spela brännboll eller något annat, bara för att det är kul? Det behöver inte vara specifika lag. Skulle det inte gå att få spela fotboll, hellre än bra? Eller bara spela kort?
Om det inte går att ordna gratis verksamhet så kanske det skulle gå att ordna förmånliga aktiviteter. Det är också riktigt trevligt med enkla lättillgängliga evenemang. Det behöver inte vara så flashigt och fancy. Bara simpelt och roligt, kravlöst.
”Vi behöver större samlingsplatser, hela byggnader där unga får samlas och umgås”
hungrig? Är det realistiskt att resurser räcker till snacks? Det går mycket pengar att ordna ett hus där det finns något som intresserar alla.
Problemet med samlingsplatser är den oordning som råder. Det är ofta för stökigt. Om det är de coola och sociala som samlas där för att störa andra, så hjälper det inte mot ensamhet. Ingen ensam vill eller vågar gå dit.
”Det skulle behövas göra mera reklam för de tjänster som ungdomar kan ta del av”
Det skulle vara bäst att få höra informationen av en människa, riktigt live, till exempel på en samling. Den som är ensam borde få ett direkt tips av någon som vet vad som ordnas. Sociala medier och affischer och sådant kan fungera som påminnelser sedan, så man kommer ihåg programmet.
Ensamhet hör till den finska folksjälen
”För att Finland ska bli mindre ensamt borde vi bli bättre på att våga socialisera och prata med varandra och främlingar. Att säga hej åt en främling kan göra stor skillnad”
”Vi lever i normer som lätt för med sig tystnad och inåtdragenhet, vilket lätt sprider ensamhetskänslor. Vi borde jobba på att våga bry oss om varandra istället för att ignorera vår omgivning”
”En person kan bry sig även fast hen inte pratar. Vissa har bara jättesvårt att få ut ord”
Vågar man prata med obekanta? Och är det så att man känner sig mindre ensam om man pratar med en främling? Jovisst kan det för vissa kännas bättre att prata med vem som helst, det behöver inte vara någon nära vän. Det känns ändå mindre ensamt. Om en tant i butiken behöver hjälp att hitta kexhyllan kan man hjälpa, och kanske prata en stund. Fast alla fungerar inte så att småprat minskar ensamhetskänslorna.
Den finska kulturen är byggd så att man är ganska tyst. Och privat. Och talar lite med varandra. Det blir extra ensamt. För de som bor själv kan det gå länge innan de får prata med någon. I ett annat land skulle det inte vara så. Där skulle alla prata med varandra, i butiken, i kön, på bussen, i hissen.
”Om man känner sej för blyg och värdelös för att hitta nya vänner bör man söka hjälp”
Har alla tillgång till rätt sorts hjälp då? Det behövs både samtalsstöd och träning i grupp för att bli mindre blyg. Genom att prata med en terapeut kan man få tips, men sedan borde färdigheterna tränas upp med andra. Annars blir det inte bättre. Och för den delen, har alla rätt att välja att inte prata med folk.
Det började på lågstadiet…
”All mobbning borde försvinna”
De som blir mobbade blir lätt ensamma, för de vågar inte vara med människor sedan senare i livet. Men mobbning är ett svårt och stort problem att lösa. Det borde vara möjligt att agera på det som händer först, inte bara på det som syns sedan. Om den som blivit mobbad slår tillbaka, så straffas bara den mobbade. Det händer inget åt den som började med att vara elak. Det är stor skillnad på fysisk och psykisk mobbning.